I SVARTASTE NÖDEN BER JAG TILL GUD

MÖRKRET ÄR SKÄRANDE BLEKT AV MÅNLJUS.

Gud är himlarnas glimmande stjärnor. Gud är himlavalvet så svart så man ser att evigheten är oändlig.

Jag är allena. Frosten biter i ljusringen kring månen. Kölden tränger in under kläderna. Jag är i nöd, käre Gud. Hjälp mig. Ge mig styrka i denna natt.

Jag har flytt utan skor från våldet inne. Nu super maken ensam. Här ute är jag. Utan skor. Det är november. Gud, var hos mig. Nu går jag till min sovplats under stenhällen i skogen. Djup, full av nåd är ödsligheten. Jag har en sovsäck ute och en trasmatta. Och Gud.
Var hos mig i nöden.