VI SYSKON VAR VÄL FÖRLIKTA MED GULDGATORNAS JUBLANDE SKAROR.Vår bror var ju ängel. Han blev bara 3 år. Mitt problem var kläddesignarens: Pojkar kan inte ha lång klänning! En pojkängel måste ha vita byxor med guldbård. Mina syskon instämde.
Då jag gick i fjärde klass, var Jesus min hjälte. Hans underverk var överjordiska. Vi hade kristendomsundervisning en timme i veckan. Fröken Löken berättade Liknelserna. Hon hade planch över Heliga Landet bakom sig. En jublande vacker sommardag, sa jag till min far: "Jag tror på Jesus!" Jag var andfådd av hänförelse. "Man skall inte tro på allt," svarade far. Det var som om blixten slog och skammen färgade hänryckelsen i dammgrått. Sedan vågade jag inte tro. - Men varför svarade far så? Han gick varje söndag i kyrkan, familjen hade präster och biskopar som vänner. - Men de frireligiösa hade vi inte med att göra.
Det var folkligt, med fri utlevelse och väckelsemöten, sång, jubel och Jesus i färg på Bönehusets vägg.
De borgerliga klasserna idkade tillknäppt måttlighet och trodde på en mera rationell ande i dystrare toner än Jesus, som var i guld, himmelsblått och vitt.
Jag har insett med åren att det var inte precis Jesus det var fel på. Det var passionen. Man fick inte känna mer än lagom när man tillhörde de bildade klasserna. Så ju mer bildad, ju mindre jubel.
Det är min sann inte enkelt att vara människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar