TILLBAKA TILL NATUREN, SKRIVER ROUSSAU.
INNE I FABRIKERNA DÅNAR MASKINERNA. DEN NYA ARBETARKLASSEN BOR I EN VRÅ UNDER NÄRMSTA MASKIN.
Det är 16-1700-tal.
Människan har övervunnit Gud. Hon har skapat maskinen som utför arbetet som förr gjordes av Guds Avbild - människan.
Avbilden har blivit ett kugghjul.
Människan står över naturen. Hon kan klippa sin buxbom så den liknar en tupp. Hon kan leda Paris drycksvatten ut ur staden, till Versailles, Solkonungens Palats. Allt som är Gudalikt och stort, har människan gjort, skriver Nils Ferlin när den industriella revolutionen har tagit hela folket i bruk.
Damernas kläder är lika övermänskliga som slotten. Hennes höfter behöver en dubbeldörr för att komma in i balsalen. Parken kan klippas till hönsgårdar eller krinoliner. Allt är tillgängligt för människan. Hon reser över hela världen, samlar in exotiska växter, odlar tulpaner som ingen natur någonsin klarat.
Hon behöver inte Guds Nåd. Hon är sin egen lyckas smed.
Det är barockens tid, då de stora orglarna byggs, de som dånar upp till Gud, så änglasången dränks. Våra älskade verk till Guds Lov, Bach, Händel, Buxtehude skapas nu. Rembrandts mysterier skapas nu. Italiens nakna damer i fläskfärg - Rubens, Caravaggio, görs nu. Velazques överdådiga kungabarn målas nu. Kampen mellan tro och förnuft utkämpas nu. Konstens Vanitas - förgänglighetsbegrepp med grinande dödskallar frodas nu. Det är fåfängans tid och döden är slutet. Människan har mist sin eviga Nåd. Hon mördar sin Gud och kallar det Förnuftets Seger. Samtidigt växer den refomerta kyrkan till det som skall bli den nya väckelsens tidsålder. - Detta är dynamik. På detta sätt blir en rot två, när den delas. Livskraft växer ur det nya. I vår tid 2011 är ekumeniken på väg att åter förena kyrkorna i världen. Delade rötter ger dubbel skörd.
Du viser et bilde om en tidsalder, som livets sirkel møtes den der det begynte. "Av jord er du kommet og av jord skal du igjen oppstå." Røttene som ligger dypt nede i denne moldrike jorden har som hovedoppgave å forsyne planten med næring slik at den kan strekke seg mot lyset. Den peker mot himmelen og er i seg selv en katedral. Det er slik jeg forstår den nye tidsalder. Vi ser i større grad enn før likhetene mellom trosretninger, de bygger alle på den gyldne regel: " Du skal være mot andre slik du vil at andre skal være mot deg." Jeg tenker at vi må kunne se forskjell på tradisjon og tro. Tradisjon har røtter langt tilbake i tid, troen er her nå. Vi er åndelige og trenger næring. Når de åndelige lederene samtaler og kan forenes i noe grunnleggende blir det lettere å velge vei. Dette er tanker som kommer til meg når jeg ser ditt bilde og leser din tekst. Jeg sitter igjen med en god følelse. Det er håp for menneskeheten og vi er ikke alene. Det er noe som forener oss og vi kan møtes der, samtale og be.
SvaraRaderaTakk for det, superjensern! Du er et lys på ens vei!
SvaraRadera