FÖRORTEN.I DEN BOR JAG NU.
MYSIG? ELLER HUR?
Bakom detta betongmonument över betongmänniskan ligger S:t Tomasgården, församlingshemmet. Här möts vi betongfritt, vi spillrorna av en annan kultur. Skratt, vänlighet, snabba repliker- god mat delar vi.
Detta ni ser - det KGB-arkitektoniska minnesmärket, är över 1960-70-talens stora idé: att bygga en miljon lägenheter på 10 år. Miljonprogrammet, heter det därför.
Alla som levt i ruckel på stan, nere i arbetarkvarteren, med dass på gården, kiv, kärlek, vänsterprassel, tröst, omsorg, slagsmål, baksluga påhopp, skvaller och annat normal-mänskligt, flyttades sonika ur sina hem, sina miljöer och bums in i en låda. Den var välplanerad, effektiv, med väggar som aldrig skulle lära sig gråta. Den som kollat, har märkt att betongen har inte själ.
Den har inte fått det på 50 år, kommer aldrig hinna, för istiden hinner före. Om några tusen år.
Så var det med miljonprogrammet. Under asfalten finns världens bördigaste åkermarker.
Lyckad utveckling, vad?
Ja du har så rett, så rett. Betong har ikke sjel. Jeg vokste opp i drabantby på Oppsal på 60 tallet og kan ennå huske lukten av betong. Obos blokkene ploppet opp, og 100 vis flyttet inn på en gang. Det ble et pressområde. De fleste hadde unger og vi ble sosialiserte ute på gata. Den sterkestes rett, Slåball og sisten, men tråkk ikke på plenen. Vi måtte finne en annen plass. Ikke parkeringsplassen heller, så det ble skogen bak blokka eller Østmarka. Vi fikk god kompetanse. Jeg ble god til å finne min egen vei. Skarru ha bank eller..... Det ble litt knuffing og bråk. Det var alltid noen som skulle hevde seg. Trøkke noen andre ned i søla. Jeg var skjelden hjemme i helgene og ferien. Dro til byen eller på landet. Der var det sjel i husa.
SvaraRadera